De landlösas rörelse

Kategori: Sociala forum

1997 gick hundratusentals brasilianska jordlösa bönder samman och ockuperade över 200 oanvända åkrar. De senaste tio åren har 140 000 familjer som en följd av lyckade aktioner dessutom återtagit jordområden för eget bruk. De är Brasiliens, och enligt Noam Chomsky, världens viktigaste folkrörelse. Moviemento Sem Terra har stöd hos över 90 procent av brasilianska befolkningen.

The World in 1998, en bok utgiven av ”The Economist” Magazine, förutspår två hot mot Brasiliens stabilitet 1998; valutans instabilitet eller ”de ökande aggressiva protesterna från jordlösa bönder”. De militanta bönder som hotar att sätta världens femte största land, och världens sjunde största ekonomi, i gungning är ”Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra”, direkt översatt: Rörelsen för lantarbetare utan land eller De landlösas rörelse. Sem Terra är en allians av Brasiliens fattiga; de som motsats bort från jordarna av mekanisering och jordbrukets industrialisering, skördearbetare, daglönare, de som återvände från Amazonas ännu fattigare än när de åkte. Sem Terra nyttjar direkt aktion för att ta brasiliens oanvända landområden från de stora landägarna (latifundios) och företagen och dela ut till de fattiga. Tanken är enkel. Men får enormt radikala konsekvenser. Ett av resultaten är en stor mängd politiskt aktiva människor som har tagit kontrollen över sina liv. Som inte passivt ber regeringen om hjälp utan tar det de behöver från de överpriviligerade. De har skapat en massrörelse av fattiga bestående av småskaliga kooperativa samhällen som producerar för eget behov. På sina egna villkor. De har ockuperat land, ordnat demonstrationer, haft veckolånga ockupationer av myndigheternas kontor, blockerat motorvägar och genomfört hungerstrejker. Sem Terra har delvis lyckats uppnå vad många av de radikala miljörörelserna i Europa strävat efter: en decentraliserad, militant, massrörelse som utmanar kapitalet och staten och möjliggör för de fattiga att ta kontrollen och i deras fall bruka jorden kollektivt i små autonoma grupper. Syftet med artikeln är att ge en beskrivning av deras metoder och arbete, för att vi i väst ska kunna dra lärdom av deras framgångsrika organisering, men samtidigt försöker jag undvika att ge en romantiserad bild.

Vägra anpassning

De som vägrar. Vägrar att flytta in till brasiliens storstäder, vägrar bli en del av de 30 miljoner människor som tvingats från sin mark och nu bor i slumområden eller är hemlösa, som samlas längs vägkanten i ett ingenmansland. När man ser hela samhällen längs vägrenen förundras man över att någon överhuvudtaget överlever där. En del arbetar som skördare för löner som ligger under landets minimilön på runt 700 kronor i månaden. Matpriserna däremot ligger på ungefär samma nivå som i Europa. De omgärdas av obrukbar mark och det är svårt att hitta arbete. Där finns inte ens rika att stjäla eller tigga av. De är ett bortglömt folk. Fotografen Sebastiao Salgado ger sin beskrivning: ”Allt saknas: vatten, mat, skolor, medicin... Och folk lever i stor otrygghet, trakasseras och provoceras av våldsverkare, inhyrda av landägarna som fruktar att de landlösa ska ockupera deras oproduktiva mark. Situationen i dessa de landlösas städer är värre än situationen i Afrikas flyktingläger eftersom de inte får något som helst beskydd av myndigheterna, de får inte heller någon hjälp från internationella organ som FN eller humanitära organisationer. Men i detta tillstånd av total misär finns ändå hopp, en dröm om jord. Och konstant politisk direkt aktion för att förverkliga den drömmen.

När de samlat ihop en tillräckligt stor grupp smider de utförliga planer för ockupation. Ett exempel på detta var invasionen av Gicomete Plantagen i april 1996. Mitt i natten samlades 12 000 personer på hemlig ort. Sedan gick de i samlad tropp under absolut tystnad de 13,5 kilometrarna till det alltmer uppenbara målet. Alla ställer upp. Alla vet, ingen återvändo - en 12 000 man stark trasklädd massa på ena sidan av ett fallfärdigt staket, på andra sidan finns en armŽ av landägare. Beväpnade med all slags jordbruksredskap som får symbolisera dragna vapen, och med Sem Terras flagga hissad - utbrister en modig, eller dumdristig, man ”Jordreform- allas kamp”. Låset på grinden slås sönder. Dammen rämnar. Den mänskliga floden väller in. Den beväpnade latifundo armŽn bjuder inget motstånd. Sem Terra slogans ljuder om och om igen. Sem Terra projektet vid Giacomote skulle i sin helhet förse 4000 familjer med mat och bostad, ett värdigt liv och 8000 nya arbeten.

När en ockupation ägt rum börjar den rättsliga processen. Enligt brasiliens grundlag, som i många andra före detta kolonier, kan oanvänd mark beslagtas av staten. Processen består av tre steg. Först undersöker INCRA (regeringens institut för landreformer) området för att fastställa om det tillhör godsägare. Sedan beslutar en domare vad som skall ske med marken och till slut får landägaren någon form av kompensation och marken ges slutligen till bönderna.

Do It Yourself

När jag besöker Giacomote fyra månader efter ockupationen började har de första dagarnas kaos bytts mot ett nästan uttråkat lugn. I prydliga, oändliga rader sträcker sig svarta sopsäckshus säkrade med snören. Röken ligger som ett lätt täcke över området. Över enkla eldstäder lagas maten, bestående av ris och bönor, för de som har råd. Under hela mitt besök, som varade i flera dagar, såg jag ingenting av medias stereotypa tredje världen bild - fyllon, berg av sopor, prostituerade, öppna avlopp eller knarklangare. Istället. Folk som spelar fotboll, pratar, spelar kort, övar självförsvar, allt möjligt. Och möten så klart. Lägret styrs via ett imponerande system av direkt demokrati. Varje familj tillhör en grupp som består av ungefär 30 andra familjer. De har regelbundna möten. Varje grupp nominerar också en representant som har hand om frågor som rör hela lägret, till exempel kvinnofrågor, hälsovård, säkerheten och frågor som rör barnen. Representanterna från de 92 olika grupperna träffas regelbundet och diskuterar lägrets angelägenheter. Lägret utgör en autonom enhet. Huvudproblemet är förstås fattigdom. Det finns inte arbete åt 12 000 personer på ett fält. Det vet regeringen och de utnyttjar situationen. En taktik verkar vara att svälta ut bönderna. De behöver pengar till mat och när situationen blir desperat tvingas de lämna lägret för att söka arbete så att de kan försörja sig. Regeringen brukar därför förhala landprocesserna så länge som möjligt. Resultatet är förödande: på tolv månader har fyra barn dött till följd av hungersnöd, kyla och sjukdom. Skulden för deras död ligger helt och hållet hos regeringen. Lägerlivet är fullt och fast DIY, Do It Yourself. Skolan drivs av de landlösa själva, precis som apoteket. Apotekets ena del har hyllor proppfulla av moderna, vita förpackningar och i den andra delen trängs diverse rötter, löv och örter. Men någon läkare finns inte. Staten förser dem endast med en skruttig gammal ambulans (egentlig en skåpbil) som forslar de allvarligt sjuka till sjukhus.

Vid alla landockupationer är det upp till domaren att bestämma om bönderna ska få marken eller om man ska sätta in den fruktade militärpolisen. Vars främsta vapen är våld.

Kampen för land

Sedan européerna anlände till Brasilien har indigenas och svarta slavar slagits mot portugiserna, en sporadisk och ofta dåligt samordnad kamp. För indigenas handlade det om ett krig mot de allslukande vita. För de svarta slavarna var kampen för land knuten till kampen för frihet. Plundringen av jorden var (är) så vanlig att Brasilien till och med uppkallats efter ett trädslag som fälls för export. Perioden mellan 1850-1940 karakteriserades av många fristående, lokala strider mot storbönder. Dessa revolter blev med tiden mer militanta. Tiden mellan 1950 och fram till den USA-stödda militärkuppen 1964 dominerades av radikala uppror som utfördes av stora gruppper bönder över hela landet. 1964, tack vare ”good ol usa”, infann sig lugnet. Ett dödslugn. Militärregimen krossade skoningslöst allt motstånd. De flesta ledarna mördades eller flydde utomlands. Repressionen var så extrem att till och med den nuvarande presidenten Ferdinando Henrique Cardoso, som då var en oradikal sociologiprofessor, tvingades fly landet. Militärregimen ”planterade” regimlojala arbetare i de redan bebodda regnskogarna i Amazonas i ett försök att stävja den potentiellt explosiva situationen som hotade. Man ville samtidigt stärka Brasiliens försvar gentemot andra länders hot om invasion. När gränserna sedan öppnades lade de stora företagen från södra Brasilien beslag på marken och tvingade bort bönderna. Under tiden (70- och 80-tal) växte demokratirörelsen i olika stater (till exempel gick tre miljoner industriarbetare ut i strejk 1979) och bönder i olika stater invaderade mark och lyckades för det mesta behålla den. Viktigast av alla var den strid som de 7400 Kanyay indianerna utkämpade. De hade stängts ute från Norroai-reservatet där de brukat jorden som bönder. De vägrade flytta på sig och fick till slut marken. En annan viktig strid utkämpades av de som tvångsförflyttades av världens dåvarande största dammbygge Utapu, deras kamp ledde till bildandet av Terra y Justicia rörelsen, MSTs föregångare. I Januari 1984 samlade Commisao Pastoral de Tera, en religiös grupp som kartlägger våldet mot folk på landsbygden, dessa olika grupper och Sem Terra bildades.

Sem Terras politiska utveckling

MST har sedan starten 1984 växt från ett par tusen fristående landockupationer till en av världens största direkt-aktionsrörelser. 1985 organiserade MST 35 ”läger” med cirka 10 500 familjer. Ett decennium senare ockuperade 30 746 familjer 146 landområden. 1997 bodde runt 40 000 familjer på över 200 illegalt ockuperade landområden. Utöver detta har 140 000 familjer fått mark genom direkt aktion. Hur har denna enorma ökning varit möjlig? Trots alla bakslag. Trots de 1 636 mord som begåtts mellan 1964 och 1995. Sem Terra går inte att placera i något politiskt fack. Vänstern betraktar Sem Terra som en slags fackförening. Och visst, när det passar dom så uppträder de i form av en fackförening. Till exempel att den kollektiva kampen för jord är att lösa medlemmarnas ekonomiska problem. Men här slutar likheterna. Sem Terra definierar sig själva som a) en social rörelse bestående av landlösa bönder b) folklig, det vill säga massorganisation, som baseras på ”folkets” aktioner för ”folket” och c) politisk - men inte i betydelsen politiskt parti utan med ett engagemang för en omfattande och radikal och social samhällsförändring. Inte konstigt att vänstern är förvirrad och att högern kallar dem kommunister! Den politiska strukturen är väldigt enkel. För det första finns inget ”medlemskap”. De som är landlösa och försöker förändra sin situation är MST. För det andra är decentralisering ett nyckelbegrepp. Joao Stedile förklarar: ”Allt är decentraliserat: detta är hemligeheten bakom våra framgångar. Det enda ”centralistiska” är en nationell samordningsgrupp. Den består av 20 aktivister, 15 från olika läger (för att hålla makten så nära ”medlemmarna” som möjligt) och är tänkt att fungera som ett nationellt forum där regeringen, media och andra grupper kan få information om MST. Enbart fem av dessa namn offentligörs. Dels för att minimera repressionen men också för att undvika att media ”hypar” en ledargestalt.

Varje familj på ett ockuperat landområde ingår i en grupp tillsammans med andra familjer. Dessa grupper i sin tur utgör ett fristående läger som arbetar tillsammans med andra sådana läger på delstatsnivå. Vilket är enormt viktigt för organisationens massbas - denna nätverksorganisering gör det möjligt att mobilisera tusentals och knyter samman de som redan vunnit land med de som fortfarande kämpar.

På det nationella planet finns inte mycket i form av organisering. Det finns ett enda litet kontor i Sao Paolo där man sammanställer MSTs månatliga nyhetsblad, Journal Des Sem Terra. Här arbetar också de tjugo avlönade nationella koordinatörerna (som för det mesta reser runt till de olika lägren). Den nationella verksamheten betalas med hjälp av frivilliga bidrag från regionala grupper. Strax efter militärdiktaturen, när levnadsförhållandena mildrats något, gick MST ut med sin slogan ”Utan jordreform - ingen demokrati”. Ett år senare (1985) var favorit slagordet ”ockupation är den enda lösningen”. Man insåg snabbt att det fanns ett behov av en ökad militans för att uppnå förändring även inom ramarna för den demokrati som ersatte diktaturen. År 1987 skedde ytterligare en förändring. ?terigen åt rätt håll: ”Occupy, Resist, Produce” löd slagordet. Det viktiga ordet och förändringen här är ”Produce”. Medan Sem Terra fått en del jord av de mäktiga jordägarna ägnade de all sin tid åt att genomföra nya invasioner. Omställningen från svältande landlösa jordbruksarbetare med sopsäckstält som bostad till jordbrukare var svår för vissa. Många förlorade greppet om tillvaron efter att de fått sin mark, förlorade allt och tvingades börja om från början. Därför krävdes av MST att man ägnade energi och tid åt att få de bönder som hade jord att stanna kvar och sköta den.

Kooperativt jordbruk sågs som lösningen, den främsta produktionsmetoden. Bönderna lämnar grödor till ett annat kooperativ bestående av landlösa som paketerar varorna och forslar dem till marknaderna och matvarubutiker. Det känns häftigt att köpa ris och bönor med ”Land Reform Now!” stämplat på paketet. Som ”gräddan på moset” har alla dessa paketeringskooperativ bildat en egen organisation som en motkraft till storföretagen. MST får in pengar via en tvåprocentig beskattning på det som jordbruken säljer, på det viset stannar en del av resurserna inom organisationen. Och när organisationen växer, får mer land och därmed säljer mer bönor och ris, växer också inkomsten så att de som inte har land kan få hjälp och kan organisera ännu fler och häftiga aktioner. 1995 insåg man att det inte räckte med enbart fler ockupationer. En ny slogan myntades: ”Landreform - allas kamp”. Man siktade nu in sig på städerna. De menar att brasilien måste inse att jordreform är i landets egenintresse. Att det är ett centralt problem som berör alla, inklusive de som bor i städerna. Dessa strategier utformas på nationella möten som äger rum vartannat år, deltagandet är begränsat till 200 personer. Sem Terra har också en nationell kongress vart femte år. Till den förra kongressen kom över 5 000 personer, däribland besökare från bondegrupper över hela världen. Informationen sprids via nyhetsbladet Journal dos Sem Terra.

Sem Terra in action

Sem Terra ägnar sig huvudsakligen åt landockupationer. Men den kanske mest uppseendeväckande aktionen hittills var när 12 000 personer marscherade till Brasilia, brasiliens huvudstad i april 1997. Bönder tågade från nordöst längst ner till södra brasilien och området kring Sao Paolo och slutligen till Brasilia i en marsch som varade i över sex veckor för att markera årsdagen av massakern på 19 Sem Terra aktivister vid en motorvägsblockad. När myndigheterna insåg skalan på marschen utlyste de hastigt dagen till helgdag och plötsligt var alla mycket vänliga mot Sem Terra demonstranterna som i vanliga fall nedlåtande kallas ”vagabundos” (lösdrivare). Fyra politiska höjdare mötte demonstrationen. Sådan oro skapar alltså Sem Terra hos makthavarna. Regeringen gick ut och meddelade att man beslutat om nya metoder för att skynda på jordreformen och Världsbanken hostade upp pengar till lån för jordreformer.

Inte för att pengar är ett problem egentligen. Det skulle kosta 20 miljoner dollar att bosätta två miljoner familjer under en fyra års period. Mycket. Men, enligt ekonomen Mano Cardoso spenderade brasiliens regering tolv miljoner dollar 1995 på att ”rädda” privata företag och banker. Sem Terra behöver naturligtvis inte några sådana uträkningar för att förstå vad som händer. Dödandet fortsätter. Storskaliga landreformer fortsätter att vara mest prat. Politikerna är mycket artiga och trevliga så länge de har världens ögon på sig. Men bakom kulisserna fortsätter de att smida planer mot MST. Som en MST aktivist sa under demonstrationen i Brasilia: ”Vi kommer att tro på dem - den dag deras löften blir verklighet. De har gett oss tusentals löften . Vi har blivit lurade gång på gång. Än så länge är det bara en politik ämnad för TV och kyrkogården.”

Sem Terra rörelsen har provat en mängd andra metoder. Bland annat namninsamlingar. 160 000 personer skrev under ett krav på jordreformer 1987. 1996 blockerade över 2000 jordlösa bönder centrala Sao Paolo, helt i linje med det nya beslutet om att koncentrera aktiviteterna på städerna. Inom några minuter hade tunnelnbanearbetarna stoppat all trafik. Brasiliens tredje största stad stod stilla. Sem Terra har också ofta ockuperat INCRAs kontor. Demonstrationer, hungerstrejker, stadshusockupationer, allt har de prövat. Utom en sak. Väpnad kamp. Väpnad kamp är en kontroversiell fråga i väst. Men i ett land där radikala tystas med en kula i huvudet, förhåller man sig mer pragmatiskt till frågan. Det finns inom den internationella vänstern många som anser att ”en kamp bara är radikal när massorna är beväpnade”, säger Joao Stedile, talesman för MST. (Men väpnad kamp är inte nödvändigtvis radikal: en del latinamerikanska radikaler har avfärdat zapatisterna som ”beväpnade reformister” eller ”beväpnade propagandister”) Joao fortsätter: ”Vår kamp har alltid varit radikal och aldrig pacifistisk. Men vi känner en stark motvilja mot att ta till vapen eftersom det innebär nya konfrontationer med staten och militärpolisen. För att segra måste vi istället höja medvetenheten hos allmänheten och få dem att delta i ”kampen”, med de vapen (medel) som står till deras förfogande. I våra landockupationer använder kvinnor, barn och gamla det de har: träpinnar, knivar, hackor. Ibland förekommer enstaka revolvrar. Vi rekommenderar inte folk att använda skjutvapen. Att använda vapen skrämmer folk.” Eller som en aktivist sa till mig: ”väpnad kamp är i sig odemokratiskt, och ojämlik eftersom inte alla har tillgång till vapen. Väpnad kamp utesluter och marginaliserar därför stora grupper av människor. Och blir då inte en kamp för och av massorna. Givetvis skulle det då vara männen i varje familj som ger sig av för att slåss... MST är därför inte mot våld, bara mot att ha en beväpnad elit och mot att klassas som oradikala för att de inte bär vapen.”

Backlash

Sem Terra aktivister har hotats, fängslats, torterats och mördats. Makthavarna sitter inte och ser på medan Sem Terra växer sig starkare. Förtrycket utövas från två håll: staten och dess fruktade militärpolis och jordägarna med sin ”privatarmé” och sina mutor till domstolarna.

Jag sitter i en fullpackad skåpbil tillsammans med Sem Terra aktivister. Vi pratar om våra erfarenheter av radikalt motstånd i England och Brasilien när alla plötsligt tystnar. Framför oss tornar en vägspärr upp sig. Den är bemannad av beväpnad militärpolis. Vi är vid Pantal de Paranapenema, ett starkt Sem Terra område. Förmodligen vill polisen bara kolla vart folk är på väg för att förhindra massansamlingar. I mitt huvud rör sig tankarna frenetiskt - ”de skjuter inte mig, jag är utlänning” (arrogant men förmodligen sant) och ”Helvete! De kan ju göra precis vad de vill! Vad som helst!. Bara två av 1 600 mord är uppklarade. Det finns inget som kan stoppa dem.” En mörkklädd man kikar mot vår bil när vi saktar in, men så viftar han med sitt automatvapen - det är grönt - vi kan åka vidare. Vi andas ut. Men våldet finns i våra tankar. Vetskapen om att för dessa män finns inga gränser. De kan döda och sedan lugnt gå sin väg.

De andra huvudmotståndarna och våldsverkarna är jaguncos, de stora jordägarnas privata arméer. I mitten av 90-talet rapporterades cirka 40 till 50 mord om året i olika landtvister, de flesta begicks utav privatarméer. Detta är visserligen extremfallen men våldet är konstant. 1995 ägde över 500 landkonflikter rum som inbegrep runt 381 000 människor. Och tusentals familjer fick utstå våld mot sina ägodelar och sin mark. Landägarna har bildat en sammanslutning som de motbjudande nog kallar ”Rural Democratic Union”. Medlemsavgifterna går till inköp och distribuering av vapen som används mot aktivisterna. RDU låg bakom mordet på Chico Mendes och en rad andra framstående MST arbetare.

Repressionen mot MST består också ut av indirekt våld. Aktivister har tillfångatagits under ett preventivt fängelsesystem som syftar till att få ledande aktivister ur vägen ett tag och skrämma dem. Ett flertal aktivister fängslas varje år. Många anklagas på falska grunder. Och media används så klart flitigt för att förvränga bilden av Sem Terra. I Europa framställs Sem Terra som ett hot mot miljön - då det enda vi får se är bilder av bönder som hugger ned regnskog.

Ta kontroll över ditt liv

Målet för de jordlösa är kontroll över sina egna liv. Ordet värdighet dyker ständigt upp när man pratar med de som har land eller de som bor i lägren. De drivs av förhoppningarna om ett värdigt liv. Inte för att livet helt plötsligt blir enkelt av att man får en bit land. Undersökningar visar att under de första tre till fem åren efter att man har fått tillgång till jord är livet fortfarande mycket tufft eftersom man måste kombinera matproduktionen med att bygga sitt hus samtidigt som du måste odla tillräckligt med mat som du måste sälja för att kunna betala av krediten som behövs för inköp av redskap och så vidare. Men efter dessa år brukar jordbruket ge en god inkomst. Sem Terra använder teknologi när de behöver. Eftersom de lever i en rå ekonomisk verklighet använder de sig utav kapitalismens trick efter behov.

Da Silva familjen verkar typisk, mamma, pappa och tre barn. Alla barn föddes i MSTs-sopsäckstält. Sedan följde elva osäkra år, då familjen periodvis hade jord att bruka men ofta var tvungen att bo i slumområdena som kantar motorvägarna. Innan de slutligen tillsammans med 15 andra familjer fick sin bit land i Parana i södra Brasilien.

Husen står tätt ihop, omgärdade av fruktträd. Husen varierar i stil från två rummare i trä till Da Silvas större tegelhus. Jag kommer dit sent på kvällen och vi äter den sedvanliga enkla middagen som består av ris och bönor men med en stor sallad till. Efter maten slår vi oss ner framför TV:n och kollar på fotboll.

Nästa morgon går de två yngsta barnen till skolan och det äldra barnet går till jordbruks”gymnasiet”. Förmodligen för att få lite tips och råd till sina MST kollegor. Jag tar en sväng runt farmen. De odlar en massa ris och grönsaker men inte bönor eftersom jorden inte lämpar sig för det. De har grisar, kor och hönor som alla får ströva fritt. Under lunchen diskuterar vi problemen med kooperativt boende. Vad händer om någon inte tar ansvar, inte bidrar till kollektivet? Da Silvas kooperativ har ett system där alla familjer måsta jobba ett visst antal timmar för kooperativet, för det får familjen all mat de behöver och en liten summa pengar. Vill man kan man jobba fler timmar för ytterligare pengar. Det hade inte hänt på Da Silvas kooperativ men om en person vägrar arbeta sina timmar så ber man personen lämna kooperativet. Återstår för den utkastade att söka sig vidare till staden och andra kooperativ.

I varje litet samhälle eller läger utser man en person som slipper jordbruksarbetet och istället ägnar sig åt Sem Terras politiska arbete på heltid. Det innebär att arbete som sker utanför farmen kan hållas igång, till exempel förberedelser för nya ockupationer eller nya kooperativ. Det är ett viktigt arbete som binder samman de som har med de som inte har land. I samma kamp. Kooperativen utanför farmarna, där paketeringen och så vidare sker sjuder av aktivitet, här samlas heltidsaktivisterna från varje läger och utbyter information och politiskt skvaller. Systemet är imponerande. Människorna verkar lyckliga.

Framtiden - för oss och dom

Det är omöjligt att säga hur MST ser ut om fem år. De har lyckats genomdriva många till synes omöjliga projekt och vunnit många fighter men de har ännu så länge inte haft någon riktig effekt i kärnfågan - landfördelningen. Men Sem Terra står högt på den politiska dagordningen. Om de fortsätter med sin nuvarande strategi och försöker få med sig de fattiga i städerna så kan vad som helst hända.

Det finns saker vi i väst kan göra. Solidaritetsaktioner. Sem Terra har tillexempel utropat den 17 april till internationell jordkampsdag. Kanske viktigast av allt (och det säger tredje världen aktivister ofta) är att de i syd behöver se att vi i nord för en liknande kamp på hemmaplan. Det är en extremt viktig aspekt av solidaritet. Att inte bara stötta och propagera för dem och deras kamp utan med dom och mot vår gemensamma fiende. Aktivister i Brasilien blev uppriktigt glada och upprymda (även om jag skämdes) när jag berättade för dem att vi i England sedan 1995 har en landrättskampanj och att fattiga människor i England planerade att bo på och odla sin mark. När repressionen ökar och tvivlet sätter in hjälper det enormt för de i syd att veta att de är del av något mycket större.

Den radikala rörelsen i väst kan lära massor av MST, eftersom de på många sätt kommit längre än oss. De har byggt en massrörelse förankrad hos ”gräsrötterna” och lyckats undvika centralisering. De har tagit itu med frågor som till exempel våld inom lägren (och arbetar nu på att bemöta sexismen inom rörelsen), de hittar nya, smarta sätt att hantera och lösa konflikter. Allt som sker inom MST baseras på böndernas egen kunskap. Det har en genuint ”öppen för alla” policy. Västs akademiker har varit föga intresserade av Sem Terra, så det är upp till oss som aktivister att lära oss mer om Sem Terra och deras tricks. Hur inspirerar de folk? Hur håller sig människor aktiva även efter att de fått sin bit land? Hur fattar de egentligen beslut som detta att fokusera på städerna och de fattiga och försöka få med dom i kampen?

Vare sig det i framtiden är vår radikala miljörörelse som gör Sem Terra-liknande ockupationer eller om en halv miljon brasilianska bönder stormar brasilianska riksdagen så kommer vi definitivt att höra mer om Sem Terra i framtiden.

Tagen från Earth First Englands tidning Do or Die
översättning Ines