Sabotage som industriell kamp

Kategori: Arbetsplatskonflikter och arbetsplatskamp

I arbetarrörelsens barndom var sabotage på arbetsplatserna ett inte helt ovanligt sätt för arbetarna att komma till tals på. Men i takt med att fackföreningarna började få sitt erkännande som motpart till arbetsköparna minskade också sabotaget i betydelse som facklig taktik. Att det förlorade sin betydelse som facklig kampmetod innebar dock inte att sabotaget upphörde som fenomen på arbetsplatserna. Sabotaget lever kvar än idag, och kommer alltid att leva kvar, som en sista utväg för arbetarna när det inte finns något annat sätt att föra fram sina krav på.

Frågan är, kan sabotaget än en gång bli en framkomlig väg för fackföreningarna i kampen för ett anständigt liv för arbetarklassen? Utan tvekan måste man svara nej på den frågan. Under överskådlig tid har sabotaget helt spelat ut sin roll som facklig kampmetod, men som utomfacklig stridstaktik kommer sabotaget med all sannolikhet att få en renässans.

Vad är sabotage?

Ordet sabotage är behäftat med många fördomar. Samtidigt som det för en del har ett romantiskt skimmer, väcker det starka olustkänslor hos andra. Många förknippar ordet med våldsamma explosioner och lemlästade människor eller med ren vandalism – sönderslagna maskiner och nerbrända fabriker. Andra ser sabotage som en gyllene väg till paradiset för arbetarklassen.

Men sabotage handlar inte om våld och en sabotageaktion i sig behöver inte ens vara framåtsyftande. Sabotage är snarast att se som de tystades enda möjlighet att göra sin stämma hörd. En sista desperat utväg att få en förändring till stånd, alternativt att förhindra att en dålig förändring kommer till stånd.

Själva ordet sabotage kommer från det franska ordet för träsko. Det finns ett par olika historier om hur namnet på kampmetoden har kommit till. En är att man vid en hamnkonflikt i Frankrike någon gång i början av 1800-talet tog in lantarbetare som strejkbrytare. Dessa var klädda i träskor, stora grova kolosser som var gjorda helt i trä. Att springa upp och ner på smala landgångar med tunga säckar för att lasta båtarna och att ha dessa hala skovidunder på sig var nästan omöjligt. De ovana lantarbetarna halkade och föll och kunde inte alls hålla den takt som stuveriarbetarna tidigare hade hållit. För att få behålla sina arbeten tvingades stuvarna ändå att till slut avbryta sin strejk och att acceptera den lönesänkning striden handlade om. Men då de av nöd tvingades att utföra arbetet till samma pris som de strejkbrytande lantarbetarna hade gjort, utförde de arbetet också på samma sätt, man halkade och föll och tappade delar av lasten i vattnet. Man arbetade som om man gick i träskor. Nåväl, historien slutade med att man fick den lön man tidigare hade strejkat för.

En annan historia är att man på en textilfabrik, någonstans i Frankrike i början på 1800-talet, ständigt ökade takten på spinnmaskinerna. Arbeterskorna på spinneriet kände att de för var dag fick allt svårare att hinna med och att de för var dag som gick blev allt mer utkörda. De försökte på olika sätt få företagsledningen att sänka tempot men inga böner hjälpte. Till slut kastade någon av arbeterskorna in en träsko i maskineriet på spinnmaskinen för att få ner det högt uppskruvade tempot. Maskinen klappade ihop med dyrbara reparationer och långt stillastående som följd. Även den här historien slutar lyckligt, fabriksägaren insåg att det kan vara dyrt att driva utsugningen av människor för långt, och sänkte därför tempot vid spinnmaskinen till det normala igen.

Vilken av dessa historier som är mest sann (om nu någon av dem är det) är oväsentligt. Det är båda historierna tillsammans som är intressant. Det är då man ser lite av den spännvidd som finns i begreppet sabotage.

Den ena pekar på hur man med ett kollektivt agerande, genom att utföra ett dåligt arbete, bryter sönder arbetets organisering. Den andra visar hur man med ett individuellt agerande direkt slår mot en skadlig arbetsprocess. Men båda historierna har i sina olikheter några grundläggande likheter. Åtgärderna slår direkt mot arbetsköparen. Agerandet i sig pekar direkt på vad man vill förändra. En obruten solidaritet mellan arbetarna är avgörande för att sabotaget ska få avsedd effekt. Den sista historien handlade visserligen om ett individuellt agerande, men dess lyckliga slut förutsätter att ingen talar om vem som kastade träskon och att det ständigt finns ett latent hot om att en ny träsko kan komma att hamna i maskineriet, när som helst och var som helst ifrån.

Det går inte att med ett eller ett par ord definiera begreppet sabotage. Det innefattar nästan alla former av motstånd, allt från trädkrameri och maskningsaktioner till ren förstörelse av maskiner och material. Dessutom är gränsdragningen mellan sabotage och andra kampformer som Ca-canny, obstruktion osv svår att dra. I många fall handlar det om samma sak men att man använder olika namn på aktionen. Jag har därför valt att samla alla former av kamp, där man agerar direkt och genom att förstöra material eller medvetet bryta sönder arbetets organisering, under begreppet sabotage. En risk med detta förfarande är att själva begreppet ”sabotage som industriell kamp” kan få så vida ramar att det förlorar sin innebörd. Kanske skulle det till och med vara bra om det fanns ett annat ord som kunde användas. Som det är idag används begreppet sabotage om all medveten förstörelse. Medan sabotaget som kampmetod egentligen inte är destruktiv utan tvärt om väldigt konstruktiv.

Sabotagets etik

Förutom att sabotaget ska slå direkt mot arbetsköparen, att det ska ha den klara kopplingen mellan mål och medel samt kravet på solidaritet, finns det ytterligare ett viktigt krav och det är att sabotaget aldrig under några som helst omständigheter får riskera att skada någon fysiskt. Skulle något sådant ske kommer sabotaget att vända sig mot dem som har utnyttjat metoden. Det eventuella stöd de tidigare haft kommer att snabbt slå över i ett direkt ogillande, kanske till och med i hat och utfrysning.

I och med att sabotage betraktas som en kriminell handling och därför måste utföras i smyg kan det uppstå svårigheter för de agerande att förklara målet med sin aktion. För även om sabotage oftast är ett mycket effektivt vapen så är det också ett tveeggat sådant. Då de agerande inte öppet kan gå ut och förklara sig riskerar de alltid att drabbas av lögnkampanjer, både från arbetsköparna och från den avtalsslutande fackföreningen. Eller ännu värre, att arbetsköparna utför ett sabotage så att någon skadas och sedan kastar de skulden på de arbetare som använder sig av sabotage som kampmetod.

Eftersom sabotage är olagligt riskerar den som avslöjas att få både avsked och dryga skadestånd. Det ställer alltså höga krav på utövarna.

Genom att sabotaget direkt slår mot arbetsköparnas egendom och plånbok är det självfallet också en kriminell handling. De som utför sabotage riskerar därmed alltid att avskedas och att få betala skadestånd för den skada som eventuellt har uppstått vid aktionen. Detta gäller även vid aktioner där man bara till punkt och pricka har följt givna instruktioner.

Dom i arbetsdomstolen 1980/10

Där hade en väktare fått sparken för att han kollade låsen för noga och därmed inte hann runt på sin runda. Han ville med sin aktion visa att det inte gick att utföra det ålagda arbetet på den tid som var avsatt. Arbetsdomstolen menade att väktaren av sin arbetsledare hade blivit instruerad om hur arbetet skulle utföras, och om det därigenom inte blev ordentligt gjort så var det arbetsledningens sak. Som anställd hade väktaren bara att göra vad han blev ålagd och eftersom han inte gjorde det hade han bara att packa ihop sina pinaler och gå.

Det är möjligt att domen hade blivit en annan om det hade varit flera väktare som gemensamt hade gjort en liknande aktion. Det troliga då hade varit att de fått 200:- i böter för olovlig konflikt.

För att kunna genomföra en lyckad sabotageaktion krävs det således både att man kan själva arbetsprocessen och att man är helt klar över vad man har för mål med aktionen. Det ska kunna framgå vad man vill utan att någon behöver yttra ett ord. Ett ytterligare plus i kanten får aktionen om den dessutom är gjord med humor, om den får arbetsköparen att framstå som löjlig om han/hon inte går med på de framlagda kraven.

Sabotaget kan gälla ett krav på en förbättring av arbetsmiljön, det kan handla om arbetets organisering likväl som det kan gälla försämrade löne- och anställningsvillkor. Metoden måste därför alltid anpassas till det mål man har. Dålig arbetsmiljö förbättras inte av att man fuskar med produktionen för att få ett högre ackord.

Syftet med sabotage är aldrig förstörelsen i sig, man måste därför akta sig för att förstöra det som är positivt. Det handlar om att lyfta fram det positiva och att slå mot det negativa. Dessutom handlar det om att låta arbetsköparna stå för hela kalaset.

Några exempel

Svetsavdelningen på AMU i Kristinehamn 1979

Här fanns det ett fläktsystem med svetsröksutsugarna som var helt värdelösa. För att få ut röken från svetsstället var den som svetsade tvungen att först själv suga i sig röken och sedan blåsa in den i utsugen. Och inte ens då orkade röksugen med. Vi som gick på svetsutbildningen under den här tiden försökte via påpekanden till lärarna, till rektorn och via elevrådet få fläktarna utbytta. Men vi fick hela tiden höra att det inte fanns pengar, och att systemet visst fungerade godtagbart.

Så en dag fick vi reda på att det skulle komma en delegation från AMS och SÖ på besök till AMU-centret. Besöket skulle också innefatta en rundvandring i skolans samtliga lokaler. Före rundvandringen blev alla lärare kallade till en information och lunch med AMS/SÖ-gubbarna.

Ett sådant tillfälle kunde vi inte låta oss gå ur händerna. En kille fick ställa sig på vakt för att invänta delegationen. Vi andra stängde av fläktarna och utsugen, sen tog vi de grövsta högutbyteselektroderna som fanns på skolan och satte oss att bränna pinne för pinne. Till slut låg röken så tät att man knappt såg handen framför sig. Vi hann precis slå på fläktarna igen innan besökarna fån AMS/SÖ kom. De vågade sig aldrig in i röken, de vände i dörren. En halvtimme senare kom det order om att vi skulle börja riva ner utsugen. Ett nytt system var redan beställt. Två dagar senare var det färdiginstallerat.

Det är inte ofta det går att hitta så klara och tydliga kopplingar mellan mål och medel som det var vid det här tillfället. Dessutom är det så att ju mer avancerade krav man har desto mer måste man fundera över medlen. För det mesta är det de enklaste lösningarna som är de effektivaste.

Fundo Aluminium i Kristinehamn

Tempojobb är utarmande. Ackordslön gör inte saken bättre. Jag arbetade som borrare vid ett fyrspindelverk där jag borrade och gängade detaljer av aluminium. Oftast var det stora serier och låga ackord. Upp med en detalj. Borra tio hål. Tjoff, tjoff, tjoff... Försänka hålen. Tjoff, tjoff, tjoff... Gänga dem. Tjoof, tjoof, tjoof... I med detaljen i en låda och upp med en annan detalj ur en annan låda. Borra tio hål...

Händerna blev som svampar i kylvätskan. Dessutom fick man slita som en dåre för att få ihop en lön som täckte mat och hyra. Jag hatade jobbet. Och vid maskinen bredvid mig stod en kille som inte var fyllda 18 år, därför fick han inte full lön. Han fick bara 80 av ackordet. Jag tyckte det var för jävligt. Han arbetade mer än vad jag gjorde men fick sämre betalt. Det hjälpte inte att vi klagade hos basen över orättvisan.

Den enda ljuspunkten på Fundo var att man fick samma pris på detaljer som kom från kontrollen för att justeras, som man fick på detaljen när den var obearbetad, det vill säga om ackordet var räknat på att jag skulle borra och gänga tio hål och jag glömde ett hål så fick jag ändå betalt för tio. Sedan kom detaljen tillbaka och jag fick borra det hål som fattades men fick betalt som om jag borrat tio nya hål. På så sätt fick man betalt två gånger för samma jobb. På så vis jämnade vi ut löneskillnaderna när vi fick samma jobb. Jag plockade detaljer ur hans låda och borrade en del åt honom, sen körde jag mina egna detaljer men hoppade över ett hål här och ett där. På så sätt körde jag ihop mitt eget ackord också. Och som lök på laxen kom de fuskade detaljerna tillbaka och jag fick betalt för tio hål men behövde bara borra ett.

Ackordslön i sig är vansinne. Det får arbetare att sköta sin egen utsugning. Jag bestämde mig för att ska jag sugas ut så ska jag i alla fall ha lite roligt under tiden. Jag började att konsekvent vända på ackorden. På de jobb där man tidigare hade fått slita häcken av sig för att få ihop ett ackord på 35:- i timmen, där fuskade jag så mycket att jag utan större ansträngning kom upp i närmare hundra kronor i timmen. På de jobb där det var bra ackord och man i normal arbetstakt kunde komma upp i 50:- i timmen bar jag mig så bakvänt åt att jag aldrig fick mer än 5:- i timmen på ackordet, resten fick täckas upp med grundlön. Tidsstudieman kom för att räkna om ackordet och då vände jag på steken igen och en ny tidsstudie fick göras. Till slut tröttnade jag en dag och gick hem för att inte komma tillbaka något mer.

De här exemplen får räcka. Bestående förändringar på arbetsplatsen kom egentligen bara till stånd på AMU. Men hos mig själv och hos mina arbetskamrater finns minnet kvar hur det var när vi själva satte spelreglerna, hur det var när vi för ett kort ögonblick reste oss och levde som människor, innan vi tvingades på knä igen. Detta att tillsammans med sina arbetskamrater skapa sig ett eget rum där vi själva bestämmer hur och när arbetet ska utföras, är en mycket viktig aspekt som inte får glömmas bort när man talar om begreppet sabotage.

Sabotage som facklig kampmetod

Innan fackföreningarna hade den ekonomi och den juridiska status de har idag var det ganska vanligt med fackliga sabotageaktioner. Främst inom den syndikalistiska rörelsen – den var för övrigt den enda fackliga organisation som hade sabotaget inskrivet som taktik i sitt handlingsprogram.

Att man kunde ha sabotage som facklig strategi har sin förklaring i att fackföreningarna inte accepterades av arbetsköparna. De hade inte heller någon som helst juridisk status och kunde därmed inte heller ställas till ansvar. Eftersom varken staten eller kapitalet tog någon som helst hänsyn till den fackliga rörelsen hade den inget att förlora. Dessutom saknade fackföreningarna pengar. Vid strider gällde det att välja det snabbaste och effektivaste vapnet och det var oftast sabotage.

Att låta arbetsköparna stå för kostnaderna för kampen var ett annat skäl till att sabotage användes så flitigt vid arbetarrörelsens genombrottsår. Vid en strejk förlorade arbetarna sin lön, och dessutom förlorade de en stor del av kontrollen över vad som hände på den egna arbetsplatsen under strejken. Vid sabotageaktioner var arbetarna kvar på arbetsplatsen och fick sin lön samtidigt som man kunde se till att det inte kom strejkbrytare och tog jobben.

Det här är naturligtvis också en bidragande orsak till att arbetsköparna skyr sabotaget som pesten – inte nog med att arbetarna genom sin aktion förorsakar företaget kostnader, de får dessutom lön för att göra det.

Men huvudskälet till att arbetsköparna fruktar sabotage är att det inte går att kontrollera det. För att få slut på en sabotageaktion krävs det att alla inblandade accepterar den uppgörelse som måste komma till stånd. Det går inte att göra upp med någon ombudsman eller klubbordförande, ovanför huvudena på de inblandade. Självfallet går det att avskeda ett antal av de som misstänks ligga bakom aktionerna men det ger ingen garanti för att saken inte istället kan förvärras.

Genom att acceptera fackföreningarna som motpart och att ge dem en juridisk status, kunde arbetsköparna, i utbyte mot ett avtal, ålägga fackföreningarna att hålla uppsikt över sina egna medlemmar så att de inte störde produktionen.

Under en mycket lång period ställde sig staten helt vid sidan om vid dessa uppgörelser. Det medförde att nästan alla rättigheter för arbetarna blev avtalsbundna liksom de flesta regler om hur mötet mellan arbetsköpare och arbetare skulle gå till. Detta innebar att rättigheterna för arbetarna fanns kvar bara så länge som deras fackföreningar godtogs av arbetsköparna. De fackföreningar som inte godtog dessa spelregler hamnade helt vid sidan om och deras medlemmar fick mycket små möjligheter att hävda sina intressen.

Även om staten under senare tid i allt större utsträckning har gått in och stiftat lagar på detta område så är dessa lagar till stora delar bara ramlagar, inom vilka man låter arbetsköparna och fackföreningarna gemensamt sköta detaljregleringen. I ett flertal av lagarna förutsätts det till och med att kollektivavtal finns för att lagen ska träda i kraft. Förtroendemannalagen, stora delar av MBL, är exempel på detta.

Idag räcker det inte bara med att en fackförening är accepterad som part på arbetsmarknaden. Det krävs dessutom att fackföreningen har en hyfsad ekonomi om den ska ha möjlighet att tillvarata medlemmarnas intressen.

Skulle en fackförening stödja sabotageaktioner nu för tiden riskerar den inte bara skyhöga skadeståndsbelopp och ekonomisk ruin. Den skulle också riskera en social kollaps.

Den skulle bli helt isolerad på arbetsmarknaden och dess möjligheter att kunna tillvarata sina medlemmars intressen skulle snart vara lika med noll. Fackföreningens övriga medlemmar skulle knappast ha möjlighet att få nya arbeten om de inte bytte organisation.

Framtidens arbetarkamp

Just nu pågår en offensiv från staten och arbetsköparna som har till syfte att försvaga fackföreningarnas ställning på arbetsmarknaden. Dess medlemsnumerär kommer troligen att minska betydligt, dels genom strukturomvandlingarna, det blir helt enkelt färre arbetstillfällen och därmed färre arbetare att organisera, dels genom att avgifterna till A-kassorna blir så höga att allt fler väljer att enbart tillhöra A-kassan. Genom de förändringar som är på gång inom arbetsmarknadslagstiftningen, kommer de oorganiserades ställning att stärkas så det omedelbara behovet av en facklig organisation minskar.

De reformistiska fackförbunden tvingas av ekonomiska skäl att slås ihop till storförbund. På grund av den organisationsstruktur dessa har kommer klyftan mellan vanliga medlemmar och de beslutande inom förbunden att öka ännu mer, vilket i sig kommer att frammana ytterligare avhopp. För att behålla en stark kärna av yrkesarbetare kommer ett intimare samarbete att ske mellan LO-förbunden och tjänstemanna- och akademikerorganisationerna. De rikstäckande kollektivavtalen kommer att successivt försvinna till förmån för företagsavtal. Där lönerna sätts dels efterföretagets vinster och dels efter varje enskild arbetares yrkeskunnande, färdigheter och lojalitet med företaget. Men det kommer alltid att finnas behov av tempoarbetare, städpersonal och annan ”okvalificerad arbetskraft”. Dessa riskerar i stor utsträckning att bli lämnade åt sitt öde av reformistfacken.

Medan LO lägger ner större delen av sin energi på att anpassa sig till kapitalets krav, kommer dessa sidsteppade arbetare att själva få föra sin kamp. De har då att endera söka sig till syndikalisterna och via de Lokala Samorganisationerna inom SAC driva sina krav på facklig väg, med legala strejker och blockader eller också kommer de att tvingas att ta till utomfackliga metoder. Och då taket för böter vid olovliga strejker redan har tagits bort, återstår det bara en möjlighet för dessa oorganiserade/överkörda LO-medlemmar. Den möjligheten heter Sabotage.

Ingemar Nilsson

Från Anarkistisk Tidskrift nr 8 – 1992 (finns på nätet här: http://www.geocities.com/insurrection_ra.. )