Stress är rent biologiskt de fysikaliska och hormonella anpassningsreaktionerna i kroppens organsystem som utlöses av fysiska och mentala påfrestningar.

Det är med andra ord kroppens sätt att anpassa sig till ansträngande situationer och har därmed varit nödvändig för vår överlevnad som art. Olika stimulanser leder till samma stressvar och kan bero på smärta rädsla och flykt. Så långt är allt bra och anpassat för den mänskliga artens bästa.

Men……….

Nu lever vi som bekant inte i den omgivning där vårt biologiska system utvecklades och det kapitalistiska produktionssättet har ställt nya krav på människan och med det nya stressituationer. I mångt och mycket krävs det av oss arbetare anpassning till arbetsköpares önskan hur vi skall vara, det vill säga det samma som upphöjs till religion av entreprenörsfundamentalisterna.

Här listar vi några av de situationer inom det kapitalistiska produktionssättet som gör oss arbetare stressade:

• Att “ha många bollar i luften”. Vi människor blir stressade av att ha många bollar i luften, vi mår inte bra av det vilket tyder på att det inte är något vi skall ha i det dagliga livet.
• Höga prestationskrav på arbetet eller motstridiga krav av chefen. Det framhävs ofta att takten på arbetet skall ökas genom att vårat arbete skall effektiviseras (vi skall jobba snabbare).
• Vid monotont arbete och vid understimulering.
• Vid känslan att man inte kan påverka eller är delaktig i sin verksamhet. Något som för mina tankar till Marx resonemang om den alienerade människan.
• Ständiga deadlines
• Ej få utnyttja sin kompetens
• Lågt betalt för sitt arbete
• Att inte få uppskattning från dem man utför jobbet åt.
• Att inte kunna påverka arbetstakten

Jaha säger kanske vissa. Lite stress är ju bara bra kanske någon kläcker ur sig. Vi är beredda att hålla med om att en kortvarig stress ökar våran förmåga att prestera bättre vilket är nödvändigt när vi ställs inför vissa situationer. Men den stress som fiendesidan vill sätta på arbetare är inte kortvarig utan permanent, det är inte så att undersköterskorna på långvården är stressande någon gång per år när influensan går utan det gäller hela året som följd av b.la en medveten underbemaning där arbetarna de facto jobbar sig sjuka eller till döds.

Konsekvenserna av långvarig stress är kraftigt förhöjda risker för åderförkalkning, hjärtsjukdomar, diabetets, högt blodtryck, muskelsmärtor, depression (i viss mån schizofreni), ångest och inflammation vilket sammantaget bland annat leder till att arbetares medellivslängd sjunker, vilket gör att man direkt måste dra slutsatsen att arbete inom kapitalismen är så främmande för vårt sätt att vara som människor att det dödar oss alltför unga.

Andra konsekvenser är såklart rent sociala bitar där möjligheten att behandla sina nära och kära väl, få en bra “fritid”och känna sig väl till mods pulveriseras av arbetet existens.

Men vad säger då vetenskapen att vi skall göra för att undvika eller minska den här dödliga stressen?

Jo att skaffa sig socialt stöd, att kunna tala om sin situation och få stöd och hjälp att kunna hantera (ändra) den. Ju mer isolerad den så mytomspunna enskilda individen är desto högre stress och därmed dödlighet drabbar den. Den enskilda som sin egen lyckas smed är med andra ord vår tids största myt. En mer kommunistisk läsning av vetenskapen är att organisering är ett av botmedlena mot stress.

Ett annat medel att undvika stress är att skaffa sig större makt över arbetet. Att gå ut i vild strejk ger således minskad stresspåslag och är att föredra framför en SPA-weekend, dessutom sover man bättre med minskad stress och en bättre sömn har i vetenskapliga undersökningar visat att man uppfattas som snyggare.

Forskningen har också visat att människan mår som bäst när den gör olika sysslor på en dag, som tex fiska på morgonen, ta hand om ungar på dagen och sjunga på kvällen. Att göra samma arbete varje dag är som vi skrivit innan hälsofarligt.

Stressforskningen visar med klaraste tydlighet att arbete under kapitalismen är hälsofarligt och leder till döden medans vårat kommunistiska alternativ är i fas med vårat biologiska jag.

Kommunismen = ett samhället för arten homo Sapiens Sapiens där alla är snyggare.

Liberal kapitalism = Ett samhället anpassat för schimpanser där människorna är fula.

Så vår paroll lyder:

Avskaffa arbetet - och stoppa mördandet.

Avskaffa arbetet - för snyggare människor

Tankesmedjan Dagens Konflikt skriver idag - i en ny serie inlägg kallad Boklådan? - om Magnus Sandelins bok “Extremister“. Recensionen av Sandelins bok tar avstamp i en metakritik kring Sandelins litterära metodologi. Kan man verkligen tolka in sin egna rädslor i ett material och på det sättet förklara världen?

Sandelin skall, enligt Petter, försöka sig på ett klassiskt medströmsliberalt perspektiv där avarter förkastas utifrån ett fullkomligt egocentriskt positionerande i ett samhälleligt centrum.

Jag skriver om hur Sandelin vill kortsluta all analys och förståelse för grupper som vänder sig mot något element av den nuvarande liberala parlamentariska demokratin såsom Sandelin förstår den. Det är en väldigt långtgående inskränkning av den kritiska debatten i samhället men just nu är det inte alls kontroversiellt att påstå sådana saker. På det sättet är det idag i det närmaste konsensus att en grupp som har en annan åsikt om situationen på Kuba inte ska få låna möteslokaler, inte heller en grupp som har inskrivit i sina stadgar att de önskar en revolution, oavsett om de i dagsläget mest sysslar med antirasism och studiecirklar. Jag menar att det finns en väsensskillnad mellan de fenomen som Sandelin beskriver, och jag menar att man måste vara förmögen att göra en sådan analys och sådana distinktioner, men det Sandelin vill förbjuda är t.om. en försök att diskutera sådana skillnader.

antigon - “Om Extremismen”

Magnus Sandelin ingår alltså i ett självutnämt kanon som vill inskränka allt annats röst till att bara låtas ignoreras vart fjärde år i valurnornas tomma skollokaler. Att liberalen eller den diskursiva journalisten sedan länge marknadsanpassats till en polerad nykonservativt och socialliberal smörja smäller väl inte egentligen så djävla högt? Det vet ju alla redan…

Men vad vi däremot vill passa på att lyfta fram är de faktiska likheterna mellan fundamental islam och autonom vänster. Visste ni till exempel att undertecknads organisation hyllar intighetens lov och lånar värderingar från sufiska läror?

Vi tar och citerar från Café Exposés utläggning om Stars Wars och Jedi-riddarnas filosofi.

Den perfekta balansen mellan strid och kontemplation är ett ingenting, varur Allah manifesterar sig då Allah ordagrant betyder ”enheten som blir manifest genom intigheten”. Denna intighet ska inte ses som en ”brist” utan som en varats totalitet i fullständig perfektion. Detta symboliseras av siffran noll, en unik och även i bokstavlig bemärkelse ovärderlig siffra som de sufiska visdomslärarna tidigt var med om att introducera.

Den kamp vi i de autonomas armé hyllar liknar det Gud som manifesterar sig mellan strik och kontemplation. Vi tar avstamp med vårt hyllande av kamp, krig och strid i ett arkeologiskt grävande i en historia med lager av samhälleliga förändringar. Vi menar på fullaste allvar att vi lever i ett permanent krigstillstånd där den enda vägen ur rådande situation till ett negationens intighet går via de två polerna kontemplation och strid.

I vårt fundamentalt säregna synsätt på medelmåttornas samhälle så hamnar vi i en dialektisk situation som lätt görs till att vi kan buntas ihop med alla andra subalterna. Fundamentala islamister, nazister eller autonomister går alla egna vägar och förespråkar ett annorlunda samhälle där rådande kanon inte ljuder som ett ständigt irriterande brus i öronen.

När nuliberaler som journalisten Magnus Sandelin försöker förklara samhället med ett så snävt sinne slutar allt annorlunda givetvis som en kökkenmödding utanför samhällets köksdörr.

Det är tragiskt att en journalist inte kan förstå mer än det lilla rum han verkar i men inte särskilt förvånande. Själva förstår vi inte storheten i bröstoperationer, folksjukdomar eller kungens sommarställen. Storheter som journalister med glädje behärskar och kan navigera sig i.

Om vi… de andra… hellre läser, slåss och förökar oss så borde inte journalisten, nuliberalen eller de förmenta globaldemokraterna (för nu skall ju alla med i det kapitalistiska alltets evighet) försöka maskera deras krig till ett försöka att förstå oss. När man ger sig in i att skriva en bok om extremister eller läser densamma så gör man anspråk på en förståelse som kan verka långt djupare än vad första ansatsen bringar upp till förståndet.

För att ens tro man skall kunna måla upp det andras med en grov pensel så måste man göra vissa begränsningar i sin hermeutiska metod. Inom akademin så finns det till exempel mycket få människor som skulle ge tillkänna att de förstår allt. Att ens försöka sig på att skriva en målande bild av samtidstendenser inom extrema kulturer eller politiska strömningar är ett så abnormt och banalt åtagande att jag undrar om Magnus Sandelin ens avlagt examen. Eller är journalistlinjen så marknadsanpassad att teori och metod-delarna av utbildningen bantats bort?

Sluta försök skriva de andras historia och rikta istället luppen mot er egen miserabla historia. Vi blir så innerligt trötta på försöken att förstå från det mediokras ihärdiga noterier. Är det så otroligt svårt att lyfta på mattan och peta lite i eran egen smuts?

Ulf Nilsson är en ganska känd krönikör på expressen. Han verkar tro att han driver fram ett sanningens evangelium och ser sig som en sådandär gubbe som med bondförnuft säger sanningen såsom den är.

Sanningen är givetvis att brottslingar skall hållas inlåsta tills de dör av pesten och skjörbjugg i en möggliga fängelsehåla, att invandrare och muslimer är ett tjuvaktigt pack som kostar massa pengar och inte vill göra “rätt för sig” och såklart att allt vänstern någonsin gjort är ondska.

Nåväl nu har han skrivit en krönika som får Marie “Pöbeln borde inte ha rösträtt” Söderqvists krönika att verka progressiv.

Titeln är: Dags att återinföra kolonialismen!!

Ulf lägger fram hur i ett första svep Sudan och Zimbabwe skall kolonialiseras av odefinerbar makt men underförstått så är det givetvis den fredliga västvärlden som skall kolonisera Afrikanska och asiatiska länder.

Den demokratiska liberala högern verkar ha massa frihetsidéer på lager. En återkolonisering av Rhodesia och avskaffandet av rösträtten för pöbeln kanske kan bli nästa steg i alliansens frihetliga framstegshistoria.

Det har uppkommit diskussioner om vilka personer och vilka åsikter som är välkomna på utåtriktad verksamhet för våran del av vänstern.

Principiellt måste jag säga att vi MÅSTE acceptera en i det närmaste total tendensfrihet i teorier och estetik för att undvika likriktighet och dö den stalinistiskt politiska svältdöden.

Vi kommunister och anarkister bör försöka förstå att våran kamp spretar åt olika håll, ter sig olika och behöver vara odogmatisk om den skall kunna nå framgång.

Jag anser att det enda vi inte skall tillåta är rena reaktionära åsikter som exempelvis liberalism, klassamverkan, sexism, ickevåld, stöd till antikommunister som Hizbollah eller valfri munkgrupp.

Produktionssätt innefattar alla sociala förbindelser så vi bör vara jävligt försiktiga med vad vi bestämmer vara icke antikapitalistiskt.

För min del inte bara accepterar jag utan välkomnar hjärtligen antikapitalistiska personer och grupper med paroller som ifrågasätter och kritiserar hegemonisk hetrosexualitet, äktenskapet, parförhållanden, miljöförstöring och mycket annat.

Låt vänstern spreta och lyft “brokigt och bråkigt” som våran paroll!

Dessutom, låt anarkopunkarna gå som en stor hög och RF i raka led. Mångfald är något bra.

/Fraktion ur AK (vi tycker inte alla lika i frågan.)

Jag vill också rekommendera er alla att läsa renegaten Göran Skyttes kolumn.

Han vill likt världens alla okunniga och intoleranta dela upp världen i goda och onda. Onda är självklart den kategori människor som Göran inte gillar såsom kommunister och Mugabe dock verkar det inte gälla Vietnams bödlar, Contras i Nicaragua, Carl Bildts Lundin Oil eller den turkiska statens mord i Kurdistan. En slump? Knappast! Utan ett försök att peka fokus och all skuld mot individen och därmed försöka få människor glömma att de är skapade av samhället samt för att sprida det amerikanska evangeliet att folkmord och kolonialism är nödvändig för att bekämpa de onskefulla människorna.

Visst kan Göran sitta och säga att människor är biologiskt onda och utsända av djävulen och cementera det vi alla redan konstaterat - Att högerns intellektuella kapacitet är så död att man förvånas att de inte dör av understimulering, för ingen kan väl ta honom på allvar?

Är det något som är ren ondska så är det idén om den fria individen.

Det var allt för idag.

Förhoppningsvis så gjorde du en automarxistisk variant av självdeklaration och gjorde alla möjliga och omöjliga avdrag.

Så ta nu och lägg pengarna du räddat från att hamna i fickorna på några Grekiska tobaksodlare i form av europeiskt jordbruksstöd på något vettigt. Förslagsvis;

sjuksköterskornas utomfackliga kamp eller till stödet för de 26 åtalet blockadvakterna i Malmö. 

Kom ihåg att Liberala Partiet har bara rätt när de citerar Internationalen.

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,

vi under skatter digna ner.

Den rike inga plikter trycka,

den arme ingen rätt man ger.

Länge nog som myndlingar vi böjt oss,

jämlikheten skall nu bli lag.

Med plikterna vi hittills nöjt oss.

Nu taga vi vår rätt en dag!

Vi blir förbannade av allt daltande med parlamentarismen i allmänhet och liberaler i synnerhet. Detta är ingen lek och revolutionen är inget caffe latte-kalas. Eller bättre, det är en lek på blodigt allvar.  Foucault sa en gång att det riktats för mycket uppmärksamhet på klass och för lite på kamp i klasskampsbegreppet. Vi håller med. Även om klassanalyser är viktiga får de aldrig ske på bekostnad av den enkla sanningen; vi befinner oss i en konflikt med borgarna och försöker med alla medel bryta kapitalets dialektik (komposition - dekomposition -> rekomposition) och undfly dess kontroll.

Klassanalyser utan konfliktperspektiv blir uppblåsta såpbubblor, en fascinerande yta men helt utan innehåll. Samma sak kan sägas om ekonomiska analyser. Analyser av kapitalismen får aldrig spåra ur i objektivt diagramrunkeri och formelmagi  - diagram och formler får aldrig få ett egenvärde utan har endast existensberättigande genom att föra vår kamp framåt, som subjektiva verktyg i proletariatets kamp mot kapitalets kontroll. Inte vem som har mest rätt eller som kan mäta argument med liberaler. Vem bryr sig? Stackars trottar som fortfarande surfar på sina långa vågor med sin nya ledstjärna Andreas Malm i täten, knaprande på säsongens mandlar. 

Vi har inget att vinna på att mäta argument med liberaler och annat pack eller försöka närma oss “progressiva” grupper. Inte beröringsfobi med allt som kan kallas reformism i gammal fin anarkoanda men inte heller lillgammal marxism i gåbortkostym (för att blidka Vänstern). Vill andra söka allianser med oss, fine, låt dem komma men på våra villkor.

Årets första maj badade i solsken när SAC - syndikalisterna, syndikalistiska ungdomsförbundet samt autonoma grupper och personer tågade genom Stockholms gator i den av DN benämda “helvetesmarschen”.

(Även andra mer eller mindre suspekta och efterblivna grupperingar som (s) V(PK) och KP(mlr har demonstrerat idag men vi lägger inget värde hos de värdelösa och skriver inget mer om dem här.)

Demonstrationen samlade runt 2500-3000 deltagare och slagord för revolution, för våld mot chefer, mot polisers dåliga klädsmak och för feminism haglade i kvarteren runt Stureplan och Gamla stan. Kort sagt var det en trevlig föreställning. Banderollerna är alltid en viktig krydda denna dag och det är alltid spännande och se vad olika grupper och personer lyckats skapa.Här under följer ett axplock av dagens banderoller:

Banderollen syftar till liberalers sanna innersta väsen som vi skrivit om i ett tidigare inlägg på bloggen. Stjärnstopp innebär att ingen längre kan säga emot. Banderollen var mycket uppskattad av barn runt demonstrationen och enligt vår mening mycket snygg och korrekt.

Revolutionära fronten körde en klassisk demonstration med tre raka led, flaggor på kanterna och med en rejäl näve klasshat. De uppmärksammade även hjältedådet 1908 när strejkbrytarna i skeppet Amalthea fick smaka på dynamiten.

Vad vore 1:a maj utan anarkosarna med förkärlek till D-takt?

Dessa tre banderoller sammanfattar våran syn på politik ganska bra.

Statens huliganer håller koll på oss med snäckan i örat och batongen väl gömd. Dags att skaffa riktiga Hooligan kläder? Har ni rabatt på Dressman? I alla fall är det inte ok att se ut sådär (eller att vara snut).

Första maj i Göteborg bjöd på regn, klasshat, traditionsenligt äggkastande på bland annat Handels, syndikalistisk gosskör och till och med en blåsorkester. Nästa år hoppas vi att stadens djurrättare fritar polishästarna så att vi kan styra upp en rejäl fanborg längst fram i tåget. Demonstrationen samlade över 1500 deltagare, det var kul att se våra D-taktsälskande vänner på plats även här. Väl framme i Bältesspännarparken framförde gosskören Billy Braggs There Is Power In A Union och det hölls tal om postisarnas situation och om Malmö26. Sen mobbade vi trottarna för att de var så få.

AFA Göteborg har också skrivit en läsvärd 1:a maj rapport. 

Innan detta läses måste nästan en historia av aktivism förklaras. Författarna har i någon mån varit aktiva i autonoma grupper sen tidigt 90-tal. Vi talar inte om en bred vänster. Vårt synfält är snävt och det kräver nästan att man levt en liknande situation för att förstå. Detta är ingen kritik av individers val. Det här är en generell kritik av tendenser i modern aktivism och de nätverk vi har haft äran att ingå i. För att förstå måste du föreställa dig tio år av utomparlamentarisk kamp och studier av autonoma strömningar i svensk extremvänster. Vi uttalar oss inte här i inlägget om bredare tendenser inom svensk feminism utan lämnar det till andras projekt. Det här är en kritik av en ytterst liten del av svensk utromparlamentarisk politik. Det enda som skiljer den från alla andra fraktioner är dock att vår analys är korrekt. Vi är de sista rena anti-kapitaliserna som håller oss flytande på små flottar guppandes i flodvågor av liberalt avskräde.

Vi börjar med en historia från ett möte. Platsen är ett ockuperat hus eller en lånad spelningslokal. Medverkar gör ett dussintal ungdomar som har samlats för att bestämma hur ett visst specifikt mål skall uppnås. Kanske är det ett hus som skall ockuperas, en stödspelning som behöver frivilliga eller ett demonstrationståg som skall sättas i verk.

Någon föreslår en sak som ingen riktigt håller med om. Ett förslag läggs av en ung tjej som sitter och tummar på mudden av sin slitna munktröja. Ingen i lokalen håller med om förslaget. Någon harklar sig, säger - “Ja… ehmm..” och så blir det tyst. Man går vidare och gör som det redan beslutats i informella nätverk.

Det pratades om mötet redan på festen dagen innan och då diskuterades massa förslag. Idag tas besluten som då lades fram på ett mer informellt sätt. Man skulle kunna säga att makten över gruppens aktiviteter inte avgjordes i möteslokalen vi nu befinner oss i.

Och det gjorde man… eller ja… rättare sagt så var det kvinnorna som började ifrågasätta hur makten över den gemensamma gruppen var distribuerad. Genom att ha plockat upp modern feministisk teori började man ifrågasätta mötestekniken i autonoma grupper. Frågor ställdes och strukturer slogs sönder. Vissa frågade sig om det verkligen var demokratiskt att alltid samma människor var mötessekreterare? Hur skall ordet fördelas på möten? Vem får tala och när?

Under 90-talet förstod man i den autonoma rörelsen att maktstrukturer inom gruppen inte alltid går att sätta fingret på utan att splittra själva gruppen till mindre delar och på så sätt få redan på vad de enskilda individerna tyckte. En otrolig massa studier, praktiker och tekniker gicks igenom för att arbeta fram demokratiska sätt att föra en marxistisk kritik i praktiken. Gruppens arbete sågs som en del i en större helhet och frågor ställdes på alla möjliga nivåer.
Den harklande snubben i exemplet tidigare lyftes fram i ljuset och tystnaden analyserades som ett maktinstrument. Osynliggörandet av det Andra var lätt för feminismen att finna då det ofta är just dessa strategier som möter kvinnan i ett patriarkalt samhälle. Mötets struktur sågs som en spegling av samhället och diskuterades lika livligt.

Idag står vi 5, 10 eller kanske 15 år senare och stampar historielöst inför samma problem som det Feministen förde in i debatten om vår egen organisering. Vi menar, och pekar på, med detta inlägg att vi idag står inför en liknande situation. Vi ser i nästan varje organisatoriskt sammanhang hur det arv som den radikala feminismen lämnade oss spottats på och slängts på historiens sophög.

Separatismens baksida
Hur kunde detta då ske? Var tog den aktiva feminismen vägen från autonoma politiska sammanhang? En förklaring är att separatismen fungerande isolerande och lämnade patriarkala strukturer vind för våg. Det är givetvis inte flickans fel att mannens bastu inte tillåter henne (mer än som sexobjekt då förstås) men en förklaring till varför den starka feministen flydde grabbarnas oroshärdar var just tendens att organisera sig separatistiskt. Vi hyser inga som helst agg kring separatism som politisk strategi men vill påpeka att en anledning till det usla klimatet idag är att feministen flytt fältet.

Och när slagfältet lämnades av feministen tog givetvis det patriarkala och normativa över. Aktivismen ställde sig i frontlinjen för anti-kapitalistiska eller anti-fascistiska kamper och lämnade feminismen till kvinnorna. I bakvattnet efter detta kan saker som då var självklart negativa slinka igenom utan att någon reagerar.

Idag kan åsikter yttras som:
- “Någon som vill göra det här? Nej ok. Då går uppgiften till NN som brukar göra det.”
utan att det ses som problematiskt.

Ingen ställer frågan om varför personen ifråga alltid får göra X eller Y. Det är som om strukturella problem inom grupper fallit i glömska. Givetvis är det enklare att kortsiktigt dela upp arbetsuppgifter efter tidigare erfarenheter men om man vill driva något slags maktkritisk verksamhet måste frågan om arbetsfördelning och vidareutveckling av gruppen ställas. Någon måste ställa sig frågan varför vissa röster låter högre än andra. Om man tror det har med individuella olikheter att göra måste vi ställa frågan om man inte har en liberal grundförståelse av världen. Ur vårt ultravänsterperspektiv kan aldrig gruppen reduceras till individer utan att man gör avkall på radikal förståelse av maktdynamiker.

Att tro att feministen lämnade bastun för att hon inte klarade värmen må vara det enklaste sättet att tänka men det är inte gångbart om man delar en radikal och feministisk syn på hur bastuklubben sattes samman.

Gör det själv!
Men om nu feministen lämnat bastun så hindrar väl det inte grabbarna från att vara feminister?
Nu måste man förstå hur maktfördelning inom grupper fungerar för att kunna komma närmare svaret på den frågan. Om bastuklubbsbesökarna uteslutande består av män så riskerar jargongen inom gruppen att falla tillbaks på gemensamma referensramar. Och när vi nu lever i en patriarkal och liberal diskurs där mannen ses som norm kommer språket inom klubben givetvis att falla tillbaks på samma kurs som den alltid tar utanför. Det personliga är politiskt.

Utan att aktivt motverka den diskurs som råder kommer språk, handling eller andra dynamiker alltid att gå det rådandes ärende. När en grupp människor inte aktivt motverkar strukturer som råder i gällande samhälle kan inte gruppen heller förväntas flyta någon annanstans än medströms. För att motverka strukturella problem på individuell nivå måste alltid en aktiv hållning intas. Inaktivitet eller tystnad är att ge vika för rådande kanon. Liberalens valspråk är exempelvis tanken om det entreprenörsmässiga självet. Man skall vara sin egen dräng! Alla är vi vår egen lyckas smed.

I fallet med feministens exodus till det förlovade landet, den separerade sfären, så kommer männen alltid att falla tillbaks på anti-feministisk jargong om de inte aktivt motverkar denna. Och här menar vi att den autonoma rörelsen har svikit feministen. Mansvarsgrupper eller studiecirklar till trots så har i princip nittiotalets radikala feminism fallet i kollektiv glömska.

Identitetspolitikens tillbakagång
För att förstå hur feministen kan drivas att lämna aktivismen åt ett gäng grabbar med usel analys av maktstrukturer så måste man läsa en historia om hur identitetspolitiken skjutsades ut över avgrunden i glappet mellan olika strömningar inom utomparlamentarisk politik. När feministen tilläts medverka rådde det en våg inom utomparlamentarisk aktivism som kom att kallas livsstilismen. Politik var allt och man levde den! Allt i aktivistens liv handlade om politik och lika mycket inkluderades. Det spelade inte någon roll om det handlade om kultur, jobb eller estetik. Allt kunde inkluderas och bli politiskt. Alla val var politiska val.

Nästa trend blev ett slags anti-livstilism där unga aktivister som gamla hämtade inspiration av fotbollshuliganernas arbetarklassestetik. Arbetet kom först och nu skulle det pratas om klasser igen. Arbetarklassorganisationer blomstrade. Men baksidan av detta brott mot livstilismens munktröjor, punk och ekologisk veganmat blev också att feminismen eftersattes. Arbetarklassens utomfackliga avantgarde hade inte tid med medelklassens teorier om kön, makt eller annan kultur. De sågs som mellanskiktens avartsstudier. De hörde till Akademin och ansågs inte ha fog i verkligheten.

Verkningarna av detta ter sig ju självklara i backspegeln. När feminismen ignorerades så tog givetvis feministen farväl av den autonoma vänsterns machokultur.

Och här står vi alltså idag… mitt i en feministisk backlash där autonoma vänstern har glömt ett ytterst viktigt ben att stå på. Och har vi verkligen råd att alienera oss mot feminismen och finns det något att vinna på denna konflikt?

I praktiken verkar det finnas en tanke om just det. Att feminismen går att bortse från ett tag. Bara tills revolutionen har skett kanske? Men vi vet inte om vi är intresserade av organiserad kamp så länge den autonoma machovänstern inte slänger ut en hand till den bortstötta feministen. Så länge feministen inte ges rum att verka ser vi ingen anledning till organiserat motstånd inom en liberal diskurs. Vi i AK kan inte se någon direkt anledning till revolutionär politisk aktivitet om inte feminismen är en del de motkrafter som är bärande för den samma.

Utan analys av liberala maktstrukturer inom anti-kapitalistisk organisering så tror vi all organisering förstärker liberala och patriarkala strukturer. Och anti-kapitalism kan aldrig föras till sin nödvändiga spets inom ett patriarkalt samhälle. Vår gemensamma aktivitet kräver en aktiv feminism och alla avkall på dessa krav går någon annans ärenden.

Sjuksköterskestrejken är ett faktum. Kravet är högre lön. Detta möts givetvis genast av de stora drakarnas skitregn. Alla liberalblaskor fylls med artiklar såsom “Så drabbas du av strejken” eller gråtmilda historier om mongot Ove, 53 som nu inte kan få den operation han stått så lääänge i kö för. Underförstått för alla de här artiklarna är att strejken inte är något att stödja utan något som drabbar vanliga arbetare. Glädjande är dock att de som intervjuas om denna hemska konflikt i landet lagom-är-bäst i flertalet fall stödjer strejken.

Så även AK. Vi tycker givetvis att krav på en något högre lön är en piss i Mississippi men därmed inte sagt att det är meningslöst. Det är ett stärkande av proletariatets positioner i klasskampen gentemot utsugarna, exploatörerna, om än så lite. All solidaritet med strejken och vi hoppas att arbetsköparna får stora skälvan och ger efter för kraven.

Idagarna lanserades motkrafts Aktipeida-wiki och vi är inte sämre än att en artikel om Er älskade Kärna lades till.